Idag åkte ju Emilie hem igen. Fick säga Hejdå till henne en andra gång i Seattle, och även om det bara var 10 dagar hon var här denna gång har man vant sig vid att ha henne här igen. Och åh vad hon är/kommer vara saknad.
Hennes skratt och glada humör!

Men, Köpenhamn i sommar lär det bli och det och det låter ju inte helt fel!
Så det blir ett ses snart istället för Hejdå.

Räknade veckor jag har kvar i USA. Kom fram till att det bara är 9, och endast 8 av dem är jobbveckor.
GALETGALETGALET!!

Idag hade vi ännu en fin solig dag här, upp emot 20 plusgrader!, Jag kan knappt tro det är sant ;)
Jag och Rylie packade lunch och hade picknik på stranden, där vi spenderade hela eftermiddagen, Mysigt.


Började även en klass idag, Web Design. Kan bli intressant det.

En del stunder har man det bra och känner "Åh vad härligt mitt jobb kan vara" medans man i andra stunder känner "åh vad mitt jobb är jobbigt och suger". Idag har jag känt både och.

Grejen är att för många verkar jag leva livet dygnet runt, har värsta "glidare" jobbet och inte jobbar ett jobb. Jag kan förstå att det ser ut så när man läser min blogg/FB, för här syns och skrivs bara det som är bra och roligt. Varför skulle jag skriva och klaga över hur jobbigt det varit när alla 3 barn tjaffsat och bråkat eller hur lång dag jag har haft? Dem flesta jobb har ju lite extra jobbiga moment. Men när jag får kommentarer som menar på att jag inte "Jobbar", då vill jag bara visa hur långa dagar jag kan ha, hur mkt tålamodet provas och vad Au-pair livet och jobbet verkligen innebär.
Så alla dagar är inte en dans på rosor, jag väljer helt enkelt, av olika skäl, att för det mesta bara visa er den bra sidan.

Jag har som nämnt tankar på att plugga foto till hösten, och idag skrev jag ut några bilder jag tänkte använda till att skicka med i ansökan.

Vilka 4 gillar ni bäst?

Under veckan har jag (genom mobilen haha) börjat följa Top model Sweden.
Himla svenskt, och fy vad dramatiskt det är. Svensk TV när den är som värst? MEN ändå kan jag inte sluta kolla, mest för att jag älskar se photoshooten - SÅ himla kul!

Men iaf. Är på avsnitt 7 och helt plötsligt kommer programledaren in till huset där tjejerna bor och börjar fråga om skvaller. Hon vill "lära känna" dem. Men när hon börjar fråga "vem tycker du inte borde vinna?" och får tjejerna börja skvallra och prata illa om varandra bakom ryggen, till kameran, går det inte lite väl långt då???
HALLÅ liksom. Är det modellerandet och själva talangen eller huruvida en av tjejerna är elak och inte beter sig bra i huset som är själva poängen i tävlingen eller vad? ORKA!

I R R I T E R A N D E !
Om det är såhär svensk TV är nuförtiden (nu låter jag gammal HAHA) då kommer jag inte klara av det i sommar ;) uaäh

Varför gör ni såhär mot mig? Ena stunden lycklig och glad, i nästa stund ledsen och ångestfull.
Jag har aldrig i hela mitt liv haft så många känslor på en och samma gång som jag har nu. Ska man skratta eller gråta? Jag vet inte.

Igår hade jag och Ann playdate på akvariumet. Första gången jag är där med Riley, sist jag var där var det med Toby och det  var i Augusti. Och där går vi runt när en hel grupp med ungar kommer och sätter sig för att äta lunch, precis vid våra fötter. Och VEMS dagisklass tror ni inte det är? Tobys! Jag menar fattar ni hur liten chansen är?? Av alla dagar så har dem utflykt dit samma dag som jag är där! Och på samma ställe som jag så väl kommer ihåg hur Toby sprang runt på sist och busade. Där sitter han nu och äter lunch, helt tyst, mitt framför mig.
Jag kan inte ens beskriva känslan som kom, jag kan inte få ord på det. Gråten var nära. Inte nog med att jag redan saknade honom innan, så himla konstigt att se honom där men inte kunna prata/busa och kramas. Jag blev bara så paff, det gjorde liksom ont i hjärtat. Hans reaktion var inte så stor, man såg hur han kollade jättemycket men sa inte hej och när jag gjorde ett försök att vinka kollade han bara på mig ännu mer och sen på sina fröknar. Vet inte om han var förvirrad eller hur mycket han kommer ihåg från vårt år ihop, men det var riktigt jobbigt att inte bara springa fram och krama om honom. Fröknarna hörde nog hur jag pratade om Toby med Ann (på svenska dock) för dem gav oss några funderande blickar.
Jag säger bara tack och lov att jag redan hade planer på att åka till Toby och familjen samma kväll, för annars hade tankarna varit ännu jobbigare. Nu fick jag på kvällen se att han fortfarande var min glada kramgoa pojke<3

Men jag kan inte sluta tänka tanken på hur jag ska klara av att åka hem?
Lämna, inte bara Toby, utan alla "mina" barn och familjer. Mina fina kompisar och allt. Mitt liv.
Om någon vet hur man kan göra detta utan att gå sönder, snälla dela med er av tips.

V-familjens katt. Den mest sallskapssjuka katten jag vet